Långsiktiga effekter av låg-energi dieter?

Vi ser hela tiden att koncepten med VLCD (Very Low Calorie Diets) ökar. De drar in massiva pengar och får folk att tappa vikt och fett – temporärt. Så varför klarar de flesta inte att hålla vikten trots att de enligt alla “regler” sakta drar upp sin energikonsumtion? Vilket ur ett termodynamiskt och enkelt metabolt perspektiv borde vara korrekt.

Jag tror det är fler än jag som får höra om historier från klienter som kört en pulver diet på 400-800kcal gått ner x antal kilo, därefter sakta dragit upp energikonsumtionen till 1000, 1200 och sedan runt 1800kcal, vilket enligt konventionella beräknar av energibehov bör vara energibalans för de flesta som fortfarande är aktiva. Likväl går de upp i vikt, och det är ofta fler kilo än de tappat. Så antigen är energiberäkningen fel, energibehovet lägre eller så ljuger de om sin energikonsumtion. Ett flertal studier talar för oss om att folk konstant undervärderar sina energiintag, vilket är en del av svaren i gåtan. Men ett mer komplext svar finns i organismen.

Det är ju en mycket intressant fråga eller hur?

För om vi tror på termodynamikens lagar så bör det hela vara ett mycket simpelt sätt att tappa vikt på och samtidigt hålla den nere. Om nu Termodynamikens lagar kan appliceras på en människa.

Först av allt så alla är med så är det en distinkt skillnad på viktförlust och fettförlust. De flesta känner redan till detta. Vikt kan manipuleras med vätskeintag & glykogenlager såklart, fettförlust är en mer komplex process som kräver att organismen släpper ut fettsyror från fettcellen för att sedan förbrukas som energi. Bara för att fettet frisätts till blodbanan är inte tillräckligt, fettsyrorna måste även förbrukas. Om de inte förbrukas så kan de lagras in i en annan fettcell på ett annat ställe. Med andra ord är fettförlust en mycket komplex process när vi lägger in nervsystem, hormoner och näring eftersom olika näringsintag också påverkar hur mycket som frisätts och lagras osv.

Termodynamikens första huvudsats är ett uttryck för lagen om energins bevarande, det vill säga principen att energi varken kan skapas eller förstöras. (Wikipedia)

Enkelt: i varje system är energi konstant. När vi pratar om organismer och metabolism är denna lag densamma men ändå inte. Men jag har hört många som säger att detta är exakt samma för organismen. Detta skulle betyda att vi kan räkna ut eller mäta energibehovet, därefter lägga upp en kostplan och på förhand spekulera om resultatet beroende på hur stor energiförlusten är. Under vissa omständigheter fungerar det, under andra omständigheter fungerar det inte. För de som sysslar med upplägg av kostplaner och klienter kan hålla med om att detta är unikt för varje klient. Vi kan inte förutspå hur väl kostplanen fungerar i förhållande till målet med den. Vi kan spekulera, men vi kan inte veta.

Vi måste se detta som en relation mellan energibehov, energiförbrukning och energi inlagring. Energiinlagringen är det som aldrig kan mätas av oss, i kliniska situationer möjligt. Det bör dock iså fall mätas dag för dag vilket både skulle vara hemskt opraktiskt och hemskt tidskrävande. Om vi sedan slänger in tränings stimuli, har vi ännu en faktor som komplicerar vår ekvation.

Vi förväntar oss att minska eller öka massan på vår klient, men den distinkta skillnaden är att energi inte är massa. Vilket vi försöker när vi säger att ~7000kcal underskott är detsamma som 1000g fett på en person. Det är enligt min åsikt helt felaktigt påstående, att genom att jämföra energi med massa få ut ett svar. Det är två olika saker. Energi är inte massa.

Termodynamikens andra huvudsats går ut på att allting går mot att entropin ökar, d.v.s. att ingen process är möjlig vars enda resultat är att värme tas från en reservoar och helt omvandlas till arbete.

Organismens energisystem måste vara reglerat (teoretiskt). Alla celler har konstant ett krav på energi, ATP & kreatinfosfat är den snabba energin som vi alla vet “tar slut” (förenklat) efter ett tag, därefter har vi en mix av aminosyror, glukos och fetter.

När det gäller glukos så skiljer detta sig från de andra substraten, eftersom glukos är både hjärnans och nervsystemets första bränsle, d.v.s. dessa står först i ledet för att täcka sina energibehov från glukos. Detta förändrar återigen verkligen synen på kalorier, då vi förstår att kalorier är intressant men hur de fördelas är mer intressant. För att göra det hela mer komplext har vi insulinkänsligheten som är individuell. Vilken också förändras konstant, beroende på olika stimuli.

Med andra ord drar jag slutsatsen att kalorier självklart är intressant, men att det inte säger oss speciellt mycket. Att lägga kostplaner är en konst, även om vetenskap i frågan om nutrition är vital så är nutritionistens känsla för det mer intressant. Att lägga upp någons kost är en konst och inte endast baserat på vetenskap.

Så de som tycker första lagen är korrekt för organismen, kan inte hålla med om andra lagen. Eftersom utifrån andra lagen vi aldrig kan säga att ~7000kcal = 1000g fett. ” ingen process är möjlig vars enda resultat är att värme tas från en reservoar och helt omvandlas till arbete”

Så vi kan alltså säga att det är fullt möjligt att någon ökar i fettvikt utan att nödvändigtvis ligga på ett överskott på energi. Fettinlagring är alltså fullt möjligt utan ett överskott på energi, eftersom dessa två är distinkt olika saker.

Så är det fel att hänvisa till termodynamikens lagar gällande organismen? Både ja och nej, vi lyder under denna med modifikation.

Alltså är det förmodligen sant att individer efter en VLCD går upp i vikt utan att nödvändigtvis äta mer kalorier än de förbrukar. Vi förstår teorin bakom efter att ha dissekerat lagarna på en basnivå.

Så var finns vetenskapen bakom detta?

(dessa finns på PubMed)

Adipose tissue plasticity during catch-up fat driven by thrifty metabolism: relevance for muscle-adipose glucose redistribution during catch-up growth.

Catch-Up fasen som den benämns I vetenskapen är alltså fasen efter en period av kalorirestriktion (mestdels <40% av den beräknade energiförbrukningen). Denna specifika studien är utförd på rodents, vilket såklart inte är 100% överförbart till vår organism, men vi kommer till de studier som även finns på vår organism.

Så i denna studie gick alltså råttorna på en ”semi-starvation diet” alltså en kost som bestod av ca 50% av det beräknade energibehovet i 2 veckor. Alltså samma som om vi hade satt en person som förbrukar 1800kcal om dagen och ge dem 900kcal (obs jämförelse för att förstå).

Därefter gav man råttorna en kost med energinivåer runt den basala alltså energibalans (samma som innan studien) Självklart har termogenesis (förbrukning) gått ner efter dieten och därför är det självklart att de kommer gå upp i massa igen.

Den stora förändringen var i vad för massa de ökade. Fettmassan ökade både i storlek och i antal (alltså fler fettceller). Inte minst påverkades insulinfaktorer vilket påverkade fettcellens insulinkänslighet positivt, dvs råttorna blev mer benägna att lagra energi i fettcellen än innan. Utifrån detta (och de som vill läsa hela studien kan hitta den på nätet) kan vi förmoda att alla typ av energi vi äter efter en VLCD kan konverteras till fett oavsett om kalorier är för högt eller inte. Inte minst om vi ska lita på denna studien kan även en långsiktig problematik uppstå med fettinlagring kontra glykogeninlagring.

Självklart vill vi se detsamma på människor, om nu det inom framtiden blir möjligt utan att behöva döda test-objekten.

Inte minst finns samma fenomen inom människan om vi ser på studier om undernärda barn.

Low birthweight and adult insulin resistance: the “catch-up growth” hypothesis

Så det finns en hög korrelation mellan undernärda som bebis och övervikt som vuxen. Samma fenomen (kanske) uppstår när den undernärda bebisen får normala mängder energi igen (återigen inget drastiskt överskott på energiintag. Direkt ökar i vikt och i de flesta fall väldigt mycket fettvikt. Detta tros bottna i insulinkänslighet (betacell funktioner etc). Eftersom det ses korrelationer till det drastiska underskott på energi till ett normalt intag av energi och en stor ökning av fett direkt efter och även problem med detta även senare i livet, kan vi kanske tro att VLCD ger oss samma sak, även om inte i samma utsträckning. Ingen vet vad effekterna är i samband med träning, vilket ofta kombineras med VLCD.

// Team Breeze Fitness